Nu har jag fuskat. Jag gjorde det. Jag åt godis andra dageni följd. Pizza och en hel kladdkaka. Nu har jag gått upp ett kg minst. Imorgon kör vi på som vanligt, kroppen och jag. Tänker inte tappa greppet om det jag vunnit hittills bara för att jag har semester.

Skulle aldrig ljuga för dig dagboken.

Semester. Det börjar sakta men säkert gå upp för mig att jag har semester och att jag förtjänat den och ska ta hand om den. Försiktigt denna gång. Ta hand om mig själv. Vila, inte maxa. Ge utrymme för lite spontanitet. Inte planera sönder som resten av årets veckor. Kom igen du kan, Copycat.

Räknade fel på dagarna, blir hemifrån tolv inte tio dagar. Känns underbart. Kanske borde vara hemifrån oftare så att jag kan uppskatta det mer när jag väl är där.

Att åka bort är att sjunka djupare in i sitt hem när man återvänder.

Jag vill också passa på att tacka min kropp för allt snällt den gjort för mig detta år:

1. Tack för att mens-värken inte fått mig att vilja dö ännu i år, som så många gånger förr.
2. Tack för att sommarutslagen inte dykt upp än och förhoppningsvis uteblir helt. Vågar jag tro på det nu? Har jag äntligen hittat läkaren med det magiska receptet mot vad som ser ut som böldpest? Tack för att jag kan ha urringat i år!
3. Tack för att jag inte varit allvarligt förkyld en enda gång i år och har kunnat träna som en vansinning människa. Tack för alla fina muskler jag fick på köpet.
4. Tack för att du lät drygt 4 kg lämna mig senaste månaden.
5. Tack för att du klarat dig så bra utan kolhydratschockarna och accepterat min nya livsstil.

Man ska inte ta saker för givet.

Jaha. Så hade man äntligen (nästan) kommit över en hang up. En förbjuden frukt: En kund som man inte kan med att ta steget att börja ragga på.

Och så plötsligt en dag så är han tillbaks igen. Allt är som vanligt. Mysigt, lite flirtigt men inte tillräckligt för att våga spela på det. Svårläst. Så säger han vart han ska gå ut. Jag vet vart han är ikväll men jag kan inte med att gå dit. Vill inte verka som en stalker och riskera att tappa honom helt. Samtidigt blir jag ju helt olycklig av att ha honom som kund. Sitter här helt deppig oförmögen att fatta beslut. Kommer ångra om jag går dit, kommer ångra om jag inte gör det. Kommer ångra om jag smsar kommer ångra om jag inte gör det.

Det verkligen kryper i mig och såhär har det varit nu varje gång jag träffat honom i två år. Åååååh. Make this feeling go away! Kan inte ens skriva något moget om det. Det bara är så frustrerande. Och att jag inte kan välja att avskärma mig heller, han är ju min kund, jag står till tjänst när han ringer.

Jag önskar nästan att han inte hade kommit tillbaka. Nu är jag nere på botten igen och tankarna snurrar. Ville verkligen få honom ut ur systemet.

Glömde detdär om att inga killar och tog mig an en ny brat. Men hans ögon brände ju från andra sidan rummet. Jag var tvungen. Och det var så hett att hångla utanför Operan en varm sommarmorgon efter krogen. Totalt nykter men lite dimmig av trötthet.

Första gången sen jag och miss E gjorde slut som jag kände pirr i fysisk mening. Så värt!

Som sagt... killar. Sluta med det. Gjorde misstaget att ta hit min Stockholms-brat över midsommar.

Anteckna det: Misstag!

Seriöst är värdelöst:

Nu börjar denhär mannen stämma av med mig så att vi kan ha semester samma veckor. Håll i hästarna.
Han säger: du pratar mycket... men det är bra. (Jag vet att jag pratar så mycket för att jag är nervös. Efteråt minns jag inte ett ord jag sagt.)
Han säger att han inte tror mig när jag säger att han inte får följa med mig in om jag inte slutar le först när jag säger nej. Men jag kan inte titta rakt in i hundögon utan att le nervöst. Flickigt. Fnissa. Vara en tönt. Men nervös betyder inte kär, nervös betyder i detta fall rädd vart det ska ta vägen eftersom jag inte är kär. Fast jag förstår om det kan misstolkas.

Men jag har bestämt mig nu. Nu är undersökningen slut. Jag vet att jag inte vill in i ett heteroförhållande med en förortskille även om han har kanske Sveriges finaste ögon. Jag kan bara inte göra det. Det är för bisarrt, standardrelationen. Man, kvinna, fredagsmys, volvo (ATT han har), hångel i soffan osv. Känns som någon satt mig i en freakshow. Och jag skrattar och letar efter en dold kamera. Han undrar vad jag tittar efter. Och jag hånglar och känner ingenting mer än teknik och skäggstubb. Inget fel på karln men han är inte menad för mig.
Allt efter detta nu när jag vet gör mig bara till en teaser. Vilket vore elakt. Jag är väl inte elak?

Måste sluta försöka med killar. Anteckna det och påminn mig!

Lyssnar på Amy Diamond och älskart! Jag står för det. Försöker piffa till en dag som föddes i kallsvett och försovning.

Det kanske vänder? Pliis. Jag vill också förstå begreppet fredagsmys.

Varför dricker jag rödvin?
Varför glömmer jag äta kvällsmat?
Varför köper jag öl?
Varför hånglar jag med en man?

Stay tuned for my löv it's never gonna end.

Är det check nu? Är det dags att backa? Fick honom. Vill jag ha mer än den vetskapen? Sova på saken.

Känner mig som mitt i sista utmaningen på Fångarna på fortet: Springer med alla pengar i famnen mot grindarna som stängs. Girig efter guld. Hungriga tigrar i bakgrunden.

Och du kan vara en tiger.
Och du kan vara guld.

Jag står där efteråt vid vågen. Flåsig med ett dollargrin.

Vad hände?
Jag trodde du gillade mig?
Överanalyserar som alltid med damerna. Vrider och vänder lemmar ur led.

Han hörde inte av sig. Sen när jag träffar honom av en slump försöker han kyssa mig. Det landar i en blöt kindpuss eftersom jag vänder bort huvudet i sista stund.

Klockan tickar sakta, vägrar vara den som hör av sig. Irritationen jäser som deg i magen.

Jag vill vinna, det är bara det! Mitt psyke klarar inte att han dissar mig utan synlig anledning. Jag var ju fab, allt gick ju så bra?

Sen att jag inte vill ha en man i sista läget spelar ju ingen roll. Jag är ingen teaser, jag går bara på känsla. Min känsla är att jag måste följa honom och hans hundögon lite till innan jag kan släppa taget.