Jag har inte skrivit på ett tag eftersom inspiration och något att säga har saknats. Men efter ett samtal med mamma där hon talade om hur hon tyckte att jag verkade må så känns det som det är dags att börja skriva ner min syn på saken.

Ja, jag vänder på dygnet och sover mycket. Jag kan inte säga exakt varför, men jag tror det har med ångesten jag får varje morgon att göra.

Mamma tyckte jag skulle söka några utbildningar eller liknande. Problemet är att min identitet är så splittrad att jag inte ens vet vad jag är bra på, jag har INGEN aning om vad jag ska plugga. Elteknik tog jag för jag hoppades att jag skulle ha lika trevligt som syster, istället blev det katastrof.

Anledningen till att jag mår sämre är att väntan på att få en tid hos en annan psykolog och börja behandlingen börjar tära på mig. Jag går omkring utan att veta vem jag är, ensam och utan mål. Och bara väntar.
Med min vanliga tur så kommer jag säkert få besked om att jag måste vänta ytterligare lite grann innan jag kan få en tid.

God det är VARMT
Trots öppna fönster och en fläkt hemma hos Emil sitter vi tre och svettas ikapp.

Det var skönt att komma hemifrån även om jag misstänker att det är svalare i Helsingborg. Bara synd att Dennis och Xana inte kunde komma.
Jag är lite smått irriterad på dem eftersom jag redan förra helgen bad dem att inte boka upp sig denna helgen så vi kunde åka till Kristianstad, men nu är det Xanas mamma det handlar om så jag antar att det går före, eller att tanten är jävligt påstridig.

Jag köpte en laptop trots allt, den är fin och har nice speccs, men herregud vilken ångest jag har.
Det den grundar sig på är att soc ska få reda på att jag redan hade pengar på mitt konto när de satte in, och att jag ska bli kallad bidragsfuskare.
Men det enda jag ska lämna in till dem är en bekräftelse på betald hyra, vilket kommer i slutet av nästa månad.

Lite beror det med på att jag gjorde något för mig själv, vilket har varit totalt tabu för mig den senaste tiden.

Och att syster inte fick sin.

Praise the lord, jag kan gråta igen. Efter att ha gått flera månader med ett trängande behov av att få ut allting så har det bara varit tomt, utan gensvar.

Nu har jag tittat på buffy och verkligen kommit in i serien, delat deras öden och en hel del dödsfall. Det är precis som att det öppnade the floodgates och nu känns det faktiskt bättre.

Jag har börjat se lite mer optimistiskt på saker och ting nu.
Men det känns förjävligt att sitta i limbo.

Jag kommer att få hjälp med personlighets störningen: snart
Jag ska försöka övertyga csn om att de ska ge mig mer pengar: om ett tag
Jag ska till kristianstad på midsommar, för att fira med föräldrarna: snart

Det suger att behöva vänta på en massa saker.
Dessutom börjar jag tro att Dennis och Xana undviker mig. Är jag jobbig att umgås med?

Syster frågade via Carl hur jag mådde och det förvånade mig lite. Jag har alltid sett det som om jag är ännu en börda hon måste bära, och hennes omtanke gjorde mig lite ställd.
Hennes drivenhet får mig att känna mig som om jag vore fem år gammal och någon bekant till mamma (läs: tant) frågar vad man ska bli när man blir stor och så har man inget svar på frågan.

Men för att återgå till hur jag mår, det är trots allt min blogg och jag får raljera hur jag vill.
Det börjar bli bättre, jag har tagit tag i saker och ting. Dennis flickvän har kommit till skåne och jag har någon att umgås med, vilket hjälper otroligt mycket.

Nu sitter jag har själv på kvällskvisten och filosoferar efter en eftermiddag-kvälls spelande av LoL, de är lite högre level än mig, men jag kommer snart i fatt dem.

Efter att ha mått rätt bra i några veckor så har det vänt neråt igen. Jag har inte orkat gå till Kurt eller på mellanvården.
Dock är ny tid fixad och jag ska prata med Bridget på mellanvården om hur vi kan hitta något som passar mig.

De riktigt trista nyheterna är att jag inte kan få tid hos najaden innan augusti. Jag har kontaktat södermottagningen och kanske får tid där lite tidigare. Men det känns som ett rejält bakslag.

När andra drömmer om ett liv på annan ort sitter jag här och bara existerar.
Det stör mig väldigt att jag är så osäker på mig själv att jag inte ens har drömmar om vad jag vill göra i livet.
Resor? Nix, inget. Kanske vill till Kina en dag
Jobb? Jag vågar inte ens tänka på det
Bostardsort? Där har jag en liten plan att flytta tillbaka till hemstaden, men jag har ingen stad som känns hemma

Idag är en bra dag såhär långt.

Jag har varit på biblioteket och lånat högintressanta böcker om psykiska åkommor. Jag vet inte varför jag gillar att läsa riktigt hemska fall beskrivningar, men det ger iaf en känsla av att, även om det är jobbigt, så finns det de som haft det värre och klarat sig.

Och sen mellanvården, även om det bara är lite avslappning, tao och fika så är det skönt att ha någonstans att gå, något att se fram emot.

Mest glad är jag att jag fick iväg papprena till Soc idag. Det är illa att man som sjuk ska behöva ha jobbat innan för att få ersättning av fkassan, så nu återstår socialbidrag för min del.

Så jag fick en diagnos till slut
Det blev en personlighetsstörning, och tydligen går det att fixa med 3-4 år i terapi.

Kurt kommenterade också på att jag inte kan bli arg, och att jag känner mig hjälplös.
Precis de två sakerna har vi fått med oss från den barndom vi överlevde snarare än upplevde.
Jag vågar inte bli arg, för då kanske pappa blir det och då blir allting farligt.
Och hjälplösheten kommer av att sitta i en situation där ens person hotas nästan dagligen och inte kunna göra något. Ingen som lyssar.

Jag är hemma igen.
Utskriven blir jag på torsdag, men de nästan sjasade iväg mig eftersom de behövde min säng till en annan patient.

Jag trivs inte riktigt här hemma, vet inte vad jag ska göra för att hålla ångesten borta.