idag är det lekloftet som gäller. känner mig yr i huvudet. riktigt nervös.

måste säga att porrskådisar förtjänar sina pengar. visst de har sex och blir runkobjekt tillgängliga för varenda lite snuskgubbe i världen.men det känns som den enkla delen av jobbet. snacka om förberedelser! laxering, analsköljning, ansning (som blir röd och irriterad!!) har tom köpt typ bepanten bara för att få irritationen att gå ner och för att motverka gummiskavet lite. nästan så att man tappar lusten. sen blir det säkert inte ens kul. är lite rädd för att inte förså vad som förväntas av mig; ludde kan vara lite luddig av sig. fast det kanske är meningen; att vara otydlig så att man gör fel och på så sätt blir ett objekt för bestraffning.

fast det ska bli roligt att inviga halsbandet och kopplet. önskar bara att jag inte var så utmattad. skolan och martin (och mest troligt bristen på ordentligt mål mat)börjar verkligen ta ut sin rätt. nu när jag inte flyger på min ilska längre.

jag mår dåligt- jag slår på slut-mode.

har fixat lekloftoutfit och anmält mig. nu är det bara att gå. på det femte ska det ske...

får se om det blir något hankypank m daniel. få se hur ful han är.

såg torkel petersson idag. igen. ironiskt. eller inte. men lite speciellt. vi har ju inga kändisar däruppe.

för han är så jävla kolugn. hur kan man aldrig reagera!?!

varför är alla så fega? visst nog inser jag ju att jag säkert tolkat det mesta som jag velat att det skulle se ut, men nog har han en viss skuld för att han inte varit tydlig. " men det har ju varit så trevligt att umgås och jag blir så glad när du ringer" jaha, säger inte det dig något då?!? om du försökt ta avstånd så kom fan inte och samtidigt säg att du tycker det är så trevligt när jag ringer!! det är bara grymt.
öser magaluf.
skitliv. eller ja skitsituation. helvete! igen! exakt samma sak igen!!!

då var det slut slut.
jag har som vanligt varit dum dum.
nästa gång vill jag inte ha någon som börjar på ma.

big hamstervarning imorgon.
och så har jag redovisning.
woho hassanbassanbassanbeeee!

gjorde en deal med mig själv; om det tar tvärslut nu så ska jag anmäla mig till lekloftet. vad ska jag ha på mig?

óch en massa drinkar. men jag blir aldrig riktigt glad. jag tänker hela tiden på martin. det blir lätt så när det är johan och uppsalagänget man hänger med. när jag sa att jag saknar martin till sandra sa hon att han inte ärnågot att ha. att hon säger så, trots att det är en av hennes vänner också får ju en att undra. vet hon något? har han någon ny på gång eller är det bara när hon vet hur dåligt jag mår som hon säger så? ska det aldrig ta slut? denna sjuka sida av mig som alltid hänger upp sig på någon; ska den nån gång upphöra att existera? varför kan jag bara känna starkt för människor jag inte kan få? att gå från jaha till jag älskar dig när man gjort slut är ju lite märkligt. det visar ju på ett sjukt beteende. om inte annat så skadligt för ens mentala stabilitet. men det kanske bara är min hjärna som är uttråkad och måste hitta lite spänning. var som helst. men samtidigt är det inte som tidigare upphängningar; det är en stillsam konstant smärta, till skillnad från tidigare då det oftast varit en period av starkt trånande för att sedan plötsligt ta slut. men det är väl det att jag aldrig kommer ifrån honom just i och med att jag umgås med sandra och johan. med tex markus så var det ju över när jag gav upp; honom eller hans sällskapskrets kom man ju inte i kontakt med alls efteråt. det är en jobbig situation när man inte kan få ett klint brejk etfersom man har en gemensam vänskapskrets. jag vet att jag är sorglig. och jag tror att sandra inte förstår. hon säger alltid att hon inte trodde att hon någonsin skulle träffa någon och en vecka senare träffade hon johan. skillnaden är att hon var efterjagad så fort hon blev singel. hon är ju en ferrari som någon sagt. jag är väl ungefär som en 30 år gammal volvo; kan ha en viss charm om den är upputsad och repad. vilket jag inte är just nu. det är fan orättvist. men sånt är väl livet antar jag.

fan jag skulle nog behöva lite kuk för att komma ur det här deppiga stadiet. eller bara få prata ut. för det känns som att jag inte fått ur mig allt. kan tro att mina vänner känner det som att jag tuggat denhär dyngan nog många gånger men det känns inte så för mig. jag antar att det mest sårande är att han faktiskt inte har någon spontan lust att höra av sig när jag inte kan utöva något tryck som flickvän. det är surt. samtidigt som man verkar vara viktig när man ses. får det inte att gå ihop. måste bryta. funderar på att göra det efeter bröllopet; efter det finns det inte många tillfällen där vi måste ses.

fanfanfan.

och jo

medelålder=döden. iaf för kvinnor.
sedan blir man pensionär och gullig och tillfälligt lever igen och kanske gifter sig på mallis på sin 70årsdag. så två former av död återstår; medelåldern och den definitiva döden.
om man bli medelålders vill säga.

sorgsen. som i can't make you love me.

och skönt trött i kroppen. rent otroligt hur skönt det känns efter ett joggingpass. orgasmiskt. det är så härligt att känna kroppen arbeta, den känns så smidig. känns som att jag svävar fram.

alltid nåt. när man är stillsamt sorgsen i övrigt. det känns som att jag bär på en konstant sorg som jag förtränger till vardags; det är bara när jag är fysiskt utmattad och när jag är alkoholpåverkad som jag verkligen känner av den. snefylla är väl inget konstigt, men det är inte riktigt den intensiteten; inte ligga i en hög och snora utan mer en stilla tyngd som lägger sig över en.

det är så frustrerande att veta hur fint vi kan ha det tillsammans och samtidigt veta att det inte kan bli beständigt om vi inte bor på samma ställe. och jag vill inte vara flickan som flyttar för en pojkes skull. det skulle säkert tära också; att veta att man är den enda som gjort uppoffringar. men det är surt. surt att minnas hur någon sjunger wonderwall för en.

men, men, jag hade ju honom och jag gav upp. det får jag leva med. gnälla lite. inse att det var mycket som var fel. som fortfarande är det. men skulle jag ha bitit ihop? alla kan ju inte vara som sandra och johan och elin och erik. och vi skulle nog vara det, om vi bodde på samma ställe.

nä usch allt det här står mig upp i halsen. jag vill sänka en sjua renat och banga christian. dirrty.

såg någon som påminde om ludde och kände hur det flöt till. fortfarande så påverkad? så präglad. skumt. nog bra att jag aldrig hittade någon dspartner.
pratar som att mitt liv är över. men det känns som att jag är medelålders och som att det här med att hitta någon är överståndet. lagt på hyllan på obestämd tid. stillsam överdrivet melodramisk sorgsenhet alltså. hjälper ju inte att man lyssnar på i can't make you love me. på repeat.

jag är tretton. jämt.

..but i can't make you love me...

druckit en öl. och målat. måste lära mig dricka öl. målet är lundakarnevalen.

jag blev just svartsjuk; martin hade gillat ett foto av en blondin. hon var sådär uppenbart söt. sådär samhällstjejsöt. det högg. hårt.

vad pysslar jag med? vad händer om han hittar någon? och vad har hänt med min free and flowingperiod? har jag redan lekt laxen av mig?

ska eventuellt ta en vindsurfingkurs snart. först lutade det åt kitesurfing, men det ansågs vara för avancerat. jag har ju ingen koll, jag bara hänger på. behöver göra något otippat; mitt liv börjar stagnera.

edward är min livlina.

är jag konstig som lyssnar på mjölnarens irene och bo kaspers orkester när jag joggar? klart en och annan e-typedänga slinker ju också in. men ändå.

för flickehjärtan är ingenting att lita på, de klappar stundom för en men lika ofta för två. eller nåt.

sometimes i feel like a motherless child
en glas rött
skogsgrön flätstickad gubbtröja

känns som en formläralärare
bara en cigg pyrandes i ett askfat som saknas